í never wanted to go
på senaste tiden har jag känt att jag behöver skriva av mig
eller prata ur mig
vet dock varken vart, med vem eller ens hur.
jag kommer ingenstans för jag vågar inte ta steget
stegen
hur man kan vara så överdrivet rädd för i stort sett allt är ju nästan ett under.
jag kan inte ta kritik, inte tro på mig själv
blir nervös och åsiktslös i folkmassor, även på samma jävla jobb jag har hatat sen jag började för 6 år sen men aldrig vågat lämna för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
varför skulle min åsikt räknas för någon annan när jag inte ens kan betyda något för mig själv.
jag exploderade när jag var 14-15, berättade min mamma häromdagen
innan dess var jag alltid glad. vad hände sen?
jag tycker inte synd om mig själv
jag är bara så trött på allt. på allt jag inte gör och inte säger.
allt jag inte vågar.
jag ser fortfarande ingen framtid och förstår fortfarande inte hur jag kan vara.. alive.
jag funderar över hur det skulle vara att köra in i väggar
om broar skulle krascha när jag kör över dom
vad som skulle hända om jag aldrig fanns.