creep

det kom en nyhet och det första jag gjorde var att rusa ut och berätta för alla i min närhet.

min andra reaktion var att krypa ner under täcket igen och känna tårarna trycka sig fram, rinna ner för kinden.

jag kan känna mig så glad för nyhetens skull och för vem den berör och samtidigt känna marken försvinna under mina fötter, som om livet försvann ifrån mig.

 

det tog mig så lång tid att bryta mig loss att när jag kom dit hade jag brutit ner mig själv istället.

det lilla som fanns kvar kastade jag i marken med full styrka och kvar fanns bara krossat glas.

 

jag böjar om och försöker med något annat.

det här sker varje dag och jag blir aldrig tillräcklig för mig själv. 

allting går vidare men jag blir kvar.

på botten av ett hål, på botten av ett hav av mörker.